Karaktär som riskfaktor: 20 års forskning om företagsledare, brottsregister och bolagsutfall

Den här artikeln bygger på en presentation av professor Henrik Nilsson vid Handelshögskolan i Stockholm under “Who’s at the Helm? Executive Integrity, Corporate Risk, and Transatlantic Perspectives”, ett evenemang som Look Closer och AmCham Sweden arrangerade tillsammans i Stockholm den 26 maj 2026. Den sammanfattar en bredare akademisk forskning; de enskilda studierna är respektive författares arbete.

I en mycket citerad granskning rapporterade affärstidningen Affärsvärlden, i samarbete med Brottsförebyggande rådet (Brå), att var fjärde av de börsnoterade bolagens högsta förtroendevalda fanns i brottsregistret, och att den genomsnittlige styrelseledamoten bara var marginellt mer laglydig än den genomsnittlige svensken. Rubriken väckte uppmärksamhet, men påståendet var inte nytt. Det vilade på en akademisk litteratur som vid det här laget sträcker sig över ungefär två decennier, flera länder och ett antal oberoende forskargrupper, alla med samma fråga i fokus: säger en företagsledares personliga register oss något användbart om bolaget hen leder?

Det som gör belägget övertygande är just att det inte kommer från en enda grupp med en enda datamängd. Olika forskargrupper, som arbetat med skilda nationella register och skilda metoder, har kommit fram till samstämmiga slutsatser. I Norden har professor Henrik Nilsson vid Handelshögskolan i Stockholm och professor Juha-Pekka Kallunki vid Uleåborgs universitet var för sig lett en stor del av arbetet, ofta tillsammans med redovisningsforskaren Eli Amir. I USA har professor Aiyesha Dey, numera vid Harvard Business School, tagit fram en parallell uppsättning belägg tillsammans med Robert Davidson och Abbie Smith. Ytterligare grupper, i Danmark och Finland, har fört arbetet vidare. Det handlar om oberoende insatser, inte ett enda forskningsprogram, vilket är en del av skälet till att mönstret de beskriver är svårt att avfärda.

Hur vanligt är det?

Vanligare än de flesta styrningsramverk förutsätter. Utifrån en unik datamängd över svenska börsnoterade bolag fann Amir, Kallunki och Nilsson att andelen personer som dömts eller misstänkts för brott steg med position och ägande: 12,4 procent av revisorerna, 25,7 procent av styrelseledamöterna, 33,1 procent av vd:arna och 43,6 procent av huvudägarna med minst 10 procent av aktiekapitalet. Separat finsk forskning ledd av Kallunki fann ett jämförbart mönster, där ungefär var femte företagsledare i börsnoterade bolag bar på minst en fällande dom. Detta är inga marginella siffror. De beskriver de personer som lägger strategin, skriver under räkenskaperna och kontrollerar kapitalet.

Den beteendemässiga premissen

Forskningen vilar på ett rättframt argument om beteendekonsistens: ett mönster av lagöverträdelser tenderar att spegla underliggande egenskaper som hög risktolerans, övertro på den egna förmågan, svag självkontroll och mindre respekt för regler. Om dessa egenskaper följer med från privatlivet in i styrelserummet bör de visa sig i de beslut ett bolag fattar, från förvärv till finansiell rapportering till hanteringen av dåliga nyheter. Studierna nedan prövar denna premiss i mycket olika sammanhang, och resultaten pekar åt samma håll.

Resultat och finansiell rapportering

I det svenska materialet kopplade Amir, Kallunki och Nilsson dömda eller misstänkta styrelseledamöter och vd:ar till mätbart svagare bolag. Sådana bolag tenderade att vara mindre och 1 till 3 procentenheter mindre lönsamma, redovisade omkring 15 procent mer volatila resultat, hade 30 till 40 procent högre sannolikhet att göra goodwillnedskrivningar efter misslyckade förvärv och var långsammare med att redovisa dåliga nyheter i resultatet, en markör för lägre redovisningskvalitet.

De amerikanska beläggen skärper bilden när det gäller renodlat bedrägeri. I en studie i Journal of Financial Economicsfann Davidson, Dey och Smith (2015) att vd:ar och finanschefer med tidigare anmärkningar i registret var betydligt mer benägna att begå bedrägeri än de utan (20,2 procent mot 4,6 procent). De undersökte också “icke-sparsamma” chefer, alltså personer med smak för lyx. Sparsamhet i sig förutsade inte bedrägeri från vd:n, men en icke-sparsam vd tenderade att leda en lösare kontrollmiljö, vilket ökade sannolikheten att andra inom bolaget skulle begå oegentligheter. Företagskulturen drev synbart i fel riktning under en sådan vd:s tid, med icke-sparsamma finanschefer som utsågs, högre aktiebaserade incitament att rapportera felaktigt och svagare styrelseövervakning.

Konkurs och den bredare personalstyrkan

En av de mer ambitiösa studierna ser bortom företagsledningen. Med danska rikstäckande registerdata som kopplar brottsregister till hela personalstyrkan i privata bolag undersökte Regenburg och Seitz (2021, Review of Accounting Studies) 15 697 bolag, över 100 000 bolagsår och ungefär 1,43 miljoner individer. En vd:s förekomst i brottsregistret var förknippad med 36 procent högre sannolikhet för konkurs, och även de vanliga anställda spelade roll: en ökning med en standardavvikelse i personalstyrkans brottslighet höjde konkursrisken med omkring 22 procent. Långivare tycktes ana detta och prisade delvis in det i lånekostnaden.

Insiderhandel och styrningens gränser

Register förutsäger också vem som utnyttjar privilegierad information. I en ytterligare studie fann Davidson, Dey och Smith (2020, Contemporary Accounting Research) att befattningshavare “med anmärkningar i registret” gjorde betydligt högre vinster på insiderköp och insiderförsäljningar än sina kollegor i samma bolag, och att effekten växte med förseelsens allvar. Viktigt nog höll standardverktyg för bolagsstyrning, som regler om handelsstopp, tillbaka mindre förseelser men hade liten effekt på de allvarliga, som ändå oftare handlade under handelsstoppsperioder. Bolagsstyrning binder med andra ord de regelefterlevande och låter de beslutsamma slinka igenom.

Revisorerna går inte fria

Samma logik når grindvakterna. I sin studie av revisorer fann Amir, Kallunki och Nilsson att revisorer med fällande domar, koncentrerade till män i revisionsbyråer utanför de fyra största, åtog sig revisionsuppdrag med högre risk och tog ut omkring 20 procent högre arvoden efter kontroll för andra riskfaktorer, och att bolag med dömda storägare var mer benägna att anlita dem. Deras klienter uppvisade mer aggressiv finansiell rapportering. Separat amerikansk forskning (Pittman med medförfattare, 2021) fann att sådana revisorer levererade lägre revisionskvalitet.

Var beteendet börjar

Det senaste bidraget vänder blicken mot ursprunget. I Family Matters, publicerad i Journal of Accounting Research(2026), använde Jenni Kallunki, Juha-Pekka Kallunki, Wayne Landsman, Emma-Riikka Myllymäki och Lasse Niemi finska registerdata om omkring 76 000 företagsledare och deras föräldrar. De fann att vd:ar och styrelseledamöter var omkring 150 procent mer benägna att begå finansiella oegentligheter om en förälder hade en historik av sådant, en koppling mellan generationer som stärktes med allvaret i förälderns förseelse och höll även efter att familjeägda bolag uteslutits. Att växa upp i en kommun med hög förekomst av oegentligheter, eller att leva med en partner som ägnade sig åt oegentligheter, ökade sannolikheten ytterligare. En betydande del av chefers felbeteende är, enligt dessa belägg, inlärt tidigt snarare än drivet av senare ekonomisk press.

Vad två decennier av belägg sammantaget visar

Tvärs över länder, datamängder och forskargrupper konvergerar litteraturen mot en slutsats: personlig karaktär är en riskfaktor på bolagsnivå i sig. Brottsregistren hos vd:ar, styrelseledamöter, revisorer och anställda bidrar till att förutsäga bedrägeri, förvärvskvalitet, konkursrisk och avkastning på insiderhandel, och de gör det utöver vad redovisningssiffror och konventionella styrningsvariabler avslöjar. Mekanismen ser ut att vara risksökande och svag självkontroll snarare än ekonomisk desperation. Och gång på gång finner studierna att standardverktyg för bolagsstyrning tuktar de regelefterlevande medan de allvarliga förbrytarna går runt dem.

Den sista punkten bär den tydligaste praktiska slutsatsen, och det är en som forskningen återkommer till gång på gång: tyngdpunkten behöver förskjutas från övervakning i efterhand mot urval i förväg. När ett problem väl visar sig i räkenskaperna eller i en tillsynsmyndighets inkorg är kostnaden redan ett faktum. Informationen som förutsäger det, en individs register och bakgrund, finns tillgänglig tidigare, vid tidpunkten för en tillsättning, ett förvärv eller ett partnerskap, men bara för dem som faktiskt letar efter den.

Detta är glappet som en grundlig integritetsgranskning är byggd för att täppa till. Bakgrundsutredning av nyckelpersoner före en transaktion eller tillsättning är inte en formalitet; mot bakgrund av dessa belägg är den en väsentlig riskkontroll som fångar just de personliga signaler som finansiella rapporter och checklistor för bolagsstyrning missar. Två decennier av oberoende akademisk forskning pekar nu åt samma håll. Argumenten för att se närmare på människorna, och inte bara siffrorna, har sällan varit starkare.

---

Kontakta oss eller prenumerera på vårt Nyhetsbrev.